Planning STHLM

Digital planning – vara eller inte vara

Jag har haft anledning att fundera över disciplinen digital planning – har den ett existensberättigande eller borde den obetingat införlivas i traditionell planning? Som jag ser det just nu finns det minst två anledningar till att betrakta digital planning som en egen kompetens.  Anledningarna stavas integration (att få ihop det aldrig sinande utbudet av digitala kanaler) och innehåll (att erbjuda innehåll eller möjlighet att producera dito snarare än annonsera). Dylikt kräver kunskap som inte nödvändigt inbegrips i traditionell planning, men för all del borde göra det.

Att komma till tals i sociala medier

Är på väg hem efter att ha betat av ytterligare ett par föredrag. Den här gången har jag pratat om de berömda sociala medierna. Jag citerar gärna Raffe Wilson när jag beskriver hur vi kommer till tals i dessa forum.

Det hela är mycket enkelt:

• Ge bort något
• Som adresser ett faktiskt behov
• Är lätt att sprida vidare
• På ett skalbart sätt
• Via redan existerande gemenskaper
• Och befintlig teknologi

Det påminner faktiskt lite om att dela ut kramar.

Recept på en framgångsrik digital miljö

Har gjort tre föredag om digitala miljöer på två dagar. Kul och en smula mättsamt. Gravt nedkokat är det på ett cirka nedanstående jag påstått.

Recept på en framgångsrik digital miljö:

• 1/3 kommersiell design (människa/märke)
• 1/3 social design (människa/människa)
• 1/3 interaktionsdesign (människa/maskin)

Toppa med blod, svett och tårar.
Resultat – en extraordinär konsumentupplevelse.

Emma är fin, men finns bara i fantasin*

Antropologen Stefana Broadbent menar att våra nya verktyg för kommunikation ger oss närmare relationer med våra redan nära, snarare än nya och fler relationer. Hon berättar om undersökningar som visar att även om vi har 100 personer på IM-kompislistan, så chattar vi bara med högst fem, 80 % av våra mobilsamtal är med inte fler än fyra personer och när vi Skypar så är det på sin höjd med högst två personer. Vad har vi alla andra kontakter/vänner till?

När jag i ett uppdrag intervjuade en tonårig kille, berättade han att han hade drygt 300 vänner på FB, men att det var bara 9-10 stycken han skickade meddelanden till, bjöd in o s v. Dessa var förövrigt samma personer som han hängde med IRL. Övriga vänner var symboliska, att använda till social positionering.

*) Emma är Kalles fantasikompis i det forntida barnprogrammet "Kalles klätterträd".

Förändring tar tid

I juni genomförde Forrester tillställningen Customer Experience Forum. Peter Merholz från Adaptive Path var där och uppfattade ett par återkommande frågor; hur integrera konsumentupplevelser i flera kanaler och hur implementera.

När jag läste artikeln kom jag att tänka på en före detta uppdragsgivare som helt nyligen bestämt sig för att flytta webbfolket från marknadsavdelningen till IT-avdelningen. Det känns ju ganska 2009, eller hur?

Fiffigt upplevelsehjul

Jag har haft det sköna nöjet att ägna mig en smula åt kanaldesign. En gång i tiden handlade sådant huvudsakligen om att optimera ett enkelriktat flöde från producent till konsument. Fokus var på köp, transaktion. Idag är arbetet mer konsumentcentrerat och de flesta verkar ha fattat att konsumtion är långt mer än en transaktion.

Det finns många olika sätt att beskriva en kanaldesign. Min favorit är ett slags upplevelsehjul. Det förekommer en del varianter. Jag tycker att Lego har en modell som är både fiffig och enkel.

Som överallt annars

Jag råkar hyggligt regelbundet ut för den märkliga frågan – hur utvecklar man varumärken på nätet? Mitt korta svar skulle kunna vara – som överallt annars. Men jag verkar inte gilla att svara kort.

Istället börjar jag med att berätta att jag betraktar nätet som vilket medium, infrastruktur/plattform eller plats som helst.

Jag fortsätter med att säga att något i stil med – man utvecklar ju inte varumärken för tidningar, Ruby on Rails eller bensinmackar. Man utvecklar märken för att de ska kunna kommuniceras (samtalas och vidareutvecklas) med hjälp av tidningar, Rails eller bensinmackar.

Och avrundar med att påstå att då blir den intressanta frågan – hur vidareutvecklar konsumenterna våra märken på nätet och annorstädes?  

Rätt ofta tappar jag folk lite knappt halvägs. De blir en smula trötta och tomma i blicken.

Vad är det med detta världsomspännande nät, som får så många människor att tro, att bara för att det händer där, upphör samtal vara samtal, människor vara människor och märken vara märken?

Jag gör en föredragsserie på Destination Planning, titta gärna förbi.

Stort grattis till DN och PR-byråerna

DN delar med sig av sitt scoop, folkupproret kring FRA-lagen var oäkta, iscensatt av skickliga PR-byråer. Indirekt låter de oss veta, att om vi är intresserade av objektiv nyhetsbevakning, bör vi undvika den så kallade bloggosfären och hålla oss till gamla goda industriella medier (som DN), som inte så lätt låter sig manipuleras.

Samtidigt gnuggar PR-byråerna händerna, de har i och med detta fått sitt eget lilla gräsrotsfall á la Obama, att referera till när de ska ut och sälja. Kanske kan det rent utav varit en PR-byrå som fick in artikeln i DN (som inte så lätt låter sig manipuleras).

De som är mindre nöjda, är naturligtvis utpekade gräsrötter.

Verktyg för marknadsdeltagande i sociala medier

I ett tidigare inlägg kom jag fram till, med god hjälp av era kommentarer, att sociala medier framförallt är undersökningsfält och en möjlighet för oss att ägna oss åt ett slags kontinuerligt marknadsdeltagande istället för marknadsundersökningar.

Detta har även gäng undersökningsföretag (t ex TNS Cymfony, Nilsens BuzzMetrics och Cision Social Media) kommit fram till. Därför erbjuder de oss sköna verktyg för att monitorera, tracka konversationerna på nätet. Det hela luktar rätt likt gamla, obegåvade och kvantitativa varumärkesmätningar.

Därför kan det vara värt att damma av lite hederlig sociolingvistik, i syfte att visa vad en konversation är och hur den är konstruerad. Här följer herr Linells dialogiska principer (med dialog avser Linell samtal eller konversationer):

• Sekventialitet – dialogen är sekventiellt organiserad och dessa sekvenser (yttrande, inlägg, kommentar) utgör även dialogens kontext.
• Samförfattande – dialogen är ett socialt fenomen, kollektivt konstruerad genom ömsesidigt koordinerade handlingar.
• Ömsesidigt beroende mellan yttrande (sekvens och tillika handling) och verksamhet – yttranden tillhör alltid någon verksamhetstyp, genre eller social situation. Samtidigt realiseras verksamheten genom de olika enskilda handlingarna.
• Reflexivitet mellan dialog och kontexter – det råder multipla och komplementära relationer mellan dialogen och dess kontexter.

Vår vän Linell har även en del att berätta om vad som är dialogens (samtalets, konversationens) kontexter:

• Pågående dialog
• Omgivande konkret situation
• Förekommande diskurs- och kontextmodeller
• Förekommande kommunikativa projektmodeller
• Övriga deltagare
• Abstrakt situationsdefinition
• Organisatorisk kontext

Tycker ni det verkar krångligt? Det är det. Tror ni undersökningsföretagen har byggt mjukvara som hanterar ovanstående komplexitet? Jag tvivlar. Den bästa maskinen till att hantera dylikt trassel är människan. Metoden stavas nätnografi.

Linell, P. (1998) Approaching Dialogue: Talk, Interaction and Contexts in Dialogical Perspectives, John Benjamins Publishing

Vad ska alla konversera om?

Dags för dagens litotes. Det pratas en del om sociala medier.

Det finns lite olika definitioner. Den definition jag tycker är minst märklig och mest användbar jämför sociala medier med industriella. Exempel på industriella medium är en tidning, ett TV-program, en film. Industriella medium är dyra, tar tid och är komplicerade att producera samt kräver licenser och annat legalt. Vidare är de enkelriktade, de tillåter endast envägskommunikation. Ett socialt medium, t ex en blogg, är billig, går fort och enkelt att producera, kräver ett minimum av legalt trassel samt tillåter tvåvägskommunikation. Gemensamt för de båda medierna är att de, åtminstone teoretiskt, har global räckvidd.

Även om verktygen, de sociala medierna, är många och fiffiga, är det riktigt intressanta konsumenternas användning av dem. Konsekvenserna är ett antal. Två som definitivt påverkar vår arbetsvardag är mediedemokratiseringen samt deltagar- och samarbetskulturerna.

Mediedemokratiseringen (t ex alla har en blogg och läser andras) bidrar till en maktförskjutning till konsumenternas fördel (förutsatt att tillräckligt många recenserar produkter och företag på sina bloggar), producenterna har inte längre ett informationsövertag (de blir en röst bland alla andra bloggröster). Gravt förenklat.

Deltagar- och samarbetskulturer (t ex alla skriver texter ihop på sina bloggar) bidrar till att konsumenter lär sig att de kan och bör vara delaktiga, producenterna får det svårare att sitta på kammaren och hitta på saker (funderar på former för att bjuda in bloggrösterna). Ytterligare gravt förenklat.

Summan av kardemumman, vi sitter med ett gäng kunniga konsumenter som kräver att få vara delaktiga. Det är ju viktiga grejer att förhålla sig till. Men det är ungefär här någonstans det blir lite obegripligt för mig.

Sättet att hantera dessa kunniga och krävande konsumenter stavas "konversation" eller "dialog" och ställs mot det gamla "kommunikation". Rent praktisk verkar det betyda att företag ska börja blogga och marknadschefer gärna mikroblogga. I och med det, verkar allt vara klappat och klart.

Det jag inte fattar är vad alla dessa företag och marknadschefer ska prata om, kan det vara så att deras föga differentierade produkter plötsligt blir högintressanta, därför att de förmedlas i ett nytt medium?  Eller är det så att konsumenterna blir så till sig i trasorna, för att det stora företaget nedlåter sig att konversera med dem, att de bums kilar till butiken och tömmer hyllorna? Eller handlar dessa konversationer enbart om att lyssna in konsumenter för att göra bättre grejer?

Upplys mig!