Varumärken är ungefär som skålar. Vi (konsumenter) köper en skål (varumärket) av en keramiker (producenten). Skålen kan vi fylla med det vi själva vill (märket är samförfattat, vi konsumenter är några av författarna), nästan i alla fall. Skålen har ju en viss utformning, storlek och så vidare. Den passar bättre till vissa saker, sämre till andra (märket har en historia och producenten har designat märket för en önskvärd tolkning). Det är ju därför vi köpt den. Skålen passar våra syften (t ex för att skapa mening, tillhörighet och/eller identitet) och vi blir fästa vid den (en känslomässig investering i oss själva, då märket blivit en förlängning av oss).
En hygglig analogi. Åtminstone jämfört med att likna varumärken vid människor som vi dessutom förmodas bli förälskade i. Kanske så här. Vi (konsumenter) blir kära i en person (varumärket) på ett foto (reklam). Personen i fråga ligger i koma (produkter och märken har ju en tendens att inte vara så himla levande, undantaget så kallade personliga varumärken) men har en doktor (producenten) som försöker hålla i liv i patienten. Doktorn hoppas på att patienten ska tillfriskna och försöker upprätthålla relationen mellan oss och henne genom att låtsas vara patienten och skicka oss brev med fler foton.
PS. Jag gör en föredragsserie på Destination Planning, titta gärna förbi. DS.
Någon har tagit det här med metaforer på allvar ;-)
Posted by: P-A | 2009.03.25 at 01:54 AM
:)
Posted by: Jonas Söderström | 2009.03.25 at 05:56 PM