Nike+ vs iFood Assistant

Nike+ är inte användbar MK (aka Branded Utility, Marketing as a Service), det är en produkt. Du är ju tvungen att betala för den, köpa en hård manick och stoppa den i skon. Reklam är gratis, produkter kostar pengar, enkelt.

Men sen hände detta. Kraft gjorde en IPhoneapplikation – iFood Assistant, en ständigt uppdaterad receptsamling som du enkelt trycker ur inköpslistor ur. Mycket praktiskt, klart användbar MK, som dessutom ger Kraft sköna konsumentdata. Men den kostar, 99 cent för att vara exakt. Då borde IPhoneapplikationen också räknas som en produkt. Men det känns inte så (inte ett självklart planneraktigt kriterium).

Det finns ett par skillnader mellan Nike+ och iFood Assistant. Nike+ innefattar en vara (den hårda manicken, sensorn) och kostar 29 dollar. iFood Assistant är en renodlad tjänst och är avsevärt billigare.

Men spelar det någon roll? Kanske för de som är satta att avgöra vilka bidrag som kvalificerar sig till Titaniumkategorin i Cannes. Festligt om gränserna mellan produkt och reklam upphör fullständigt, vad ska vi tävla i då?

Comments

[Leon]

Vi som planners får se till att det är vår uppgift att hålla isär reklam och produkt. Idag är det trendigt att sudda ut gränserna – Micael Dahlén har ju skrivit en bok om att konsumtionen sker innan man köpt produkten, och modern reklam ska inte sälja, utan underhålla och leverera mervärden utan transaktion. Men denna trend är ett resultat av en marknad full av likvärdiga produkter och likgiltiga konsumenter, där konsekvensen är att man måste ge bort värde i nån form. Bra för reklambyråer som vill göra innovativ reklam, dåligt för företag som fortfarande vill sälja nånting.
Den vinnande strategin är fortfarande den som gör produkter begärliga. För att ta del av magin som Nike Plus eller iPhone ger måste du fortfarande sticka ner och köpa prylen.

[Jonas]

Gränsöverskridningar, en flytande och fragmenterad tillvaro är nog en del av det postmoderna (eller vad man väljer att kalla det). Likaså en förskjutning från materiella, mer eller mindre, odiskutabla skillnader till en mer symbolisk, immateriell differentiering när det gäller produkter/varumärken (och annat). Konsumtion både föregår och följer efter köp/transaktion. Vi lever i en ganska komplicerad värld, helt enkelt.

Jag tycker att även "modern reklam" ska sälja, bidra till volym- och/eller prispremie. Annars går den bort.

[mati]

Tre saker.

Tycker att priskriteriet är bra. Ur konsumentperspektiv. För det genererar en sorts upplevt oberoende och ger företaget en släng av trovärdighet. Eller i alla fall medvetenhet om mitt behov som konsument att inte känna mig köpt.
I och med att Kraft tar betalt så är det i mina ögon en tjänst (tjänsteprodukt?). Om den hade varit gratis så hade den uppfattats som enbart reklam, alltså nåt som finns till för att kränga deras schampoo och flingor. Nu pyntar man och kan känna sig lite mer fri, inte så köpt.
Visst fattar man att de fortfarande vill kränga och rekommendera sina produkter, men jag har frikort att ge fan i det. Jämför med den uråldriga och analoga motsvarigheten - Arlas receptbroschyrer som fanns (finns?) i matvarubutikerna.
Tack vare Arlas närapå statliga ställning i vårt land så låg det här nära en slags statlig konsumentupplysning i lifestyleform. Och där tror jag inte att bristen på prislapp var ett problem. Vilket det nog skulle vara idag, med mer skeptiska konsumenter som lärt att sig att recepten ska vara författade av Mat-Tina, inbundna och kostar endast 159:-
(Herrregud, att säga "tror" här är väl att svära i kyrkan va? En parentes förresten - när jag nu ändå är inne i en - Apple har ju också varit grymma på det här att med hjälp av värderingsdriven och dold - inbäddad? - marknadskommunikation i form av loggor etc få folk att köpa deras grejor, displaya dem och ändå inte känna sig köpta.)

Känslokriteriet.
Jonas, du säger att det inte är särskilt plannermässigt att säga att något "känns" som en produkt eller reklam. Au contraire, säger jag.
Kan du bara nåla fast och bena ut den där känslan så är det ju exakt det som är framgångsfaktorn.
Känslor är generellt sett underskattade tycker jag. Både att jobba med att skapa och fånga upp positiva känslor (vanligt) samt negativa, vilket är mer ovanligt. Här är ju t.ex. politiker och konstnärer, som mäter sitt värde i publikens känslor för dem istället för i pengar, mer sofistikerade.
För känslor leder till....

...Begärlighetskriteriet.
Det som Leon snackar om. Att till syvende og sidst så ska vi ju pinna ner till den lokala hökaren och punga ut. Och dessutom gärna uttrycka våra känslor - ja kanske rentav vår uppskattning - för den här grejen vi just köpt till såna som vill lyssna.

Lite rörigt, sorry för det. Kanske kan vi reda ut detta ihop?

[Jonas]

Mati, jag är med på hur du menar när det gäller att ta betalt, att om konsumenten betalat för användbar MK, har hon rätt i att inte låta sig påverkas. Det kan mycket väl vara därför Kraft tar betalt för sin applikation. De räknar nog inte med speciellt mycket marginal på iFood Assistant.

Men om användbar MK kan kosta, vad är då skillnaden mellan reklam och produkt? Är det syftet med produkten, den här produkten ska vi tjäna pengar på men den här ska vi enbart använda för att kommunicera med, i bästa fall kostar den oss inget, typ?

Och Leon, varför ska vi planners se till att det förblir skillnad mellan reklam och produkt (förutom att vi annars riskerar att bli utan jobb, om vi jobbar på en byrå som enbart arbetar med traditionell reklam)? Planners duger väl till att bistå i produktutveckling, på samma sätt som vi bistår i reklamutveckling?

Mati, jag håller med dig om att vägen till kunskap, kantas av intuition och känslor, absolut. Sedan anser jag att det planners sak att kunna/veta, medan andra har till uppgift att känna/tycka. Men för att en planner ska kunna nå ut med det hon kan och vet, gör det inget om hon lyckas agera en smula Obamaaktigt:)

Jag håller med er båda två när det gäller begärlighet. Men jag är övertygad om att begäret efter t ex iPhone, är ett resultat av såväl produkten i sig, som reklamen, avsändaren, all publicitet och allt prat om varan. Det gissar jag på att ni håller med om.

I och med att det förhåller sig så, räcker/behövs det inte alltid en överlägsen produkt för att nå framgång.